Intermezzokörens historik 1990-2010 (de första tjugo åren)

Allt började en dag för si sådär en 20 år sedan, d.v.s. 1990. En ung kantor vid namn Karlsson, då arbetandes på Mariehamns församling hade under en tid sprungit sig svettig mellan sina två körer. Han funderade över detta och fick så en dag en snilleblixt (det skulle komma att bli fler karlssonska snilleblixtar i framtiden, åtminstone enligt honom själv). Han skulle slå ihop dessa körer och bilda en gospelkör! Eftersom Karlsson redan på den tiden var en handlingskraftig man, skred han till verket och i september 1990 såg en ny kör på Åland dagens ljus. Detta var INTERMEZZOKÖREN! Körmedlemmarna var lyriska efter den första övningen och så även Guy. Det svängde! Och kantorn konstaterade både förvånat och förnöjt att de flesta läste från noter!

Den 24 oktober samma år, på FN-dagen, hölls den första konserten i Mariehamns kyrka. På repertoaren stod både gospelmusik och låtar ifrån Björn & Bennys Chess. 430 personer hade bänkat sig i kyrkan och succén var ett faktum. Den skulle komma att följas av flera.

Kören etablerade sig snart som en av de mer namnkunniga körerna på Åland. Publiken infann sig och tjusades av den (då) ungdomliga kören, de engagerade sångarna och den svängiga musiken. Under de följande åren skulle Intermezzo komma att genomföra många bejublade konserter runt om på Åland, samt genomföra ett stort antal turnéer, både i ostlig och västlig riktning.

Körens repertoar har under åren spänt över ett stort område, alltifrån gospel, till visor, pop, rock och klassiska verk. Som en röd tråd genom körens historia, har funnits det stora engagemanget, entusiasmen och musikaliteten, både hos sångare och dirigenter.

Den första turnén gick till Ungern, sommaren 1991. Kören åtföljdes av den kända svensk-amerikanska gospelsångerskan Cyndee Peters som Karlsson hade blivit bekant med tidigare. Under en inspirerad ledning av Cyndee uppfördes ett antal konserter i Ungern samt provades på både varma bad, ungerska “frukostar” och gulasch. Det var en trött men lycklig kör som några veckor senare återvände till Mariehamn. Denna resa skulle bara bli den första i en lång rad framgångsrika turnéer, både i och utanför Europa.

Två år senare var det så dags igen. Intermezzokören vände nu blicken västerut, närmare bestämt mot whiskeyns, sångernas och Sjöodjurets förlovade land, Scotland.

Anförda av kaptenen Göran Sundqvist landsattes kören i Newcastle och invasionen påbörjades. Motståndet blev kortvarigt. Först föll den skotska huvudstaden, Edinburgh. Kören bröt snabbt igenom de musikaliska försvarsmurarna och invånarna kaptitulerade villkorslöst för de frejdiga sångarna från vikingaland. Färden styrdes därefter söderut och kören stötte endast på sporadiskt motstånd från de brittiska sångarna. Bl.a. besöktes en plats som av några tidigare värdar hade beskrivits med orden “en lyktstolpe och en häst”, nämligen Spean Bridge. I stadens “stadshus”, som visade sig vara en gammal utrangerad gymnastiksal, genomfördes ånyo en inspirerad konsert, besökt bl.a. av tio tyska scouter som körmedlemmarna med milt tvång föst in i salen. Ett lite annorlunda och oväntat inslag på denna konsert var det spontana solo som Peter Lång gjorde på luftfiol.

Det var också under denna resa som ett sedermera bevingat epitet om en välkänd whiskey skulle myntas. “En lagom kurvig kvinna, med formerna på rätta ställena, vassa tånaglar, samt en eftersmak av gammal båtbrygga”. Vem som var upphovsman till detta bevingade uttryck skall vara osagt, men att gissa på någon av herrarna Peter, Tosse eller Töppe torde nog inte vara helt fel.

Det morgontidiga sjölejonet i Edinburgh förtjänar också ett speciellt omnämnande. Glatt och hungrigt och med sin matplats näst intill Ove Anderssons hotellfönster, väckte han denne tidigt varje morgon med sitt “oink, oink!”. Att Ove inte var speciellt förtjust just då, är nog förståeligt, men helt klart blev detta en roande anekdot att förtäljas vid senare konserter.

Körens hemfärd företogs via britternas huvudstad London samt Brügge i Belgien, där en tårögd publik samlades runt kören då den uppförde en spontan kvällskonsert på en av broarna i den gamla medeltidsstaden. Ett av många minnen som gjorde ett starkt intryck och som säkerligen etsat sig fast hos de medlemmar som var med.
Väl hemkomna till Åland, kunde en trött men lycklig kör konstatera att det skotska äventyret hade varit en succé.

Emellertid, kantor Karlsson och Intermezzokören vilade inte länge på lagrarna. I december samma år hade 1228 förväntansfulla åhörare, förövrigt publikrekord dittills på Åland, bänkat sig i Nya Godbyhallen för att se och höra Intermezzokören och Tommy! Dvs, den lille mannen med den stora rösten, Tommy Körberg! Även detta blev, förstås, kanonsuccé, där en entusiastisk kör och en Tommy Körberg i högform bjöd publiken på en sprakande show.

Succéåret 1993 avslutades med en julkonsert tillsammans med Ålands mästerbassångare, Björn Blomqvist. Ålandstidningens Peter Lång, som vid detta tillfälle inte sjöng i kören utan åsåg kören som recensent, beskrev Björns och körens tolkning av “O Helga Natt“, som “konsertens fullträff”.

Medan 1994 var något av ett mellanår, var 1996 desto mer händelserikt.

Då körens “turnékoncept” var en längre resa vartannat år, styrdes kosan på sommaren mot Prag. Härifrån berättas bl.a. efter en spontankonsert på Karlsbron, att en i publiken hade haft “svårt att koncentrera sig på musiken, p.g.a. alla de vackra kvinnorna i kören“.

I oktober samma år uppfördes någonting så ovanligt som en musikal, i St. Mårtensgården i Mariehamn. Under inspirerad regi av Ove Andersson uppfördes “Vägen” denna gång i samarbete med kören Amaze. Det var en historia baserad på den bibliska berättelsen om Den förlorade sonen. Gensvaret från publiken var även denna gång översvallande och succén återigen ett faktum.

1996 deltog kören i Alandia Jazz Festival där man bl.a. uruppförde Jack Mattssons “Segredo”.

Samma år, den 28 december i Matteus kyrka i Stockholm, sjösattes så ännu ett stort projekt. Kören framförde “Gloria”, en gospelmässa skriven av ledaren för Oslo Gospel Choir, Tore W. Aas. Detta var ytterligare ett snilledrag från kantor Karlsson. Patrik Dahlblom recenserade således i Nya Åland att; “gränsen mellan sakral och profan musik suddas ut. Tidvis låter det som renodlad pop”. Karlsson var lyrisk och fällde ett av sina många bevingade uttryck; “detta är det bästa vi någonsin gjort!” Kören gjorde 1997 en turné med Gloria till Sverige, där bl.a. platser som Älvdalen, Falun, Fagersta och Lerum, besöktes. Mässan uppfördes också i Föglö kyrka och Mariehamns kyrka i maj 1999.

I augusti 1997 var det så åter dags för en längre turné och eftersom kantor Karlsson redan på den tiden var lite av en anglofil, styrdes kosan även denna gång mot de brittiska öarna, närmare bestämt Irland. På vägen dit passade man på att göra ett återbesök till Prestatyn i Wales, där man hade haft en konsert under sin skottlandsturné några år tidigare och där den fryntlige prästen ivrigt hade önskat kören välkommen tillbaka.

I Dublin medverkade kören på en högmässa i en katolsk prokatedral. Kören fick stående ovationer och till körmedlemmarnas stora förtjusning kom den katolske prästen även på körens nästa konsert i en lutheransk församling.

Kören kunde givetvis inte besöka Dublin utan att ha gjort ett besök på den irländska nationaldryckens Mecka, Guinness bryggeri. Efter en rundvandring på bryggeriet, avsmakades och avnjöts Irlands nationaldryck i den stora och gemytliga puben under bryggeriet. Ett besök företogs även på Irish Whiskey corner i Dublin, där fyra körmedlemmar, däribland en förkyld skribent fick diplom som “Irish Whiskey Taster”. Att sedan skribenten föredrar skotsk whiskey, må vara en annan femma. Förutom att avsmaka goda irländska drycker, besökte kören också flera av Irlands kända platser, och körmedlemmarna tjusades av den irländska naturens hänförande skönhet. Man gav under turnén flera konserter och överallt möttes man av av den irländska publikens stora gästfrihet och varma bemötande.

Varandes en man med stora visioner, fortsatte kantor Karlsson sin och körens musikaliska eskapader. Efter att ha lyssnat på en dubbel CD med Elvis Presley, där denne sjöng enbart gospel, bestämde han sig således för att Intermezzokören skulle genomföra en Elviskonsert. På typiskt karlssonskt manér, lyckades han samla ihop några av Ålands gamla rocklegender och en magisk kväll i november samma år fylldes Mariehamns kyrka till brädden av en entusiastisk publik. Man genomförde denna kväll två konserter, med endast någon timmes paus emellan och kön till den andra konserten började ringla redan långt innan den första var över.

Under inspirerat beledsagande av Kutten Lindbom, där denne bl.a. berättade om en egen högst personlig “nära-Elvis-upplevelse” samt ett kunnigt, historiskt mellanspel av Micke “Elvis” Ahlgren, fyllde kören kyrkan med Elvis mäktiga gospelsånger. När Nane Karlsson med sin raspiga basröst drog upp volymen till ett mäktigt crescendo i “My Saviour God To Thee”, visste jublet inga gränser. Det var i sanning en mäktig upplevelse och säkerligen var det fler än en, både i kören och publiken som fick känning av den berömda ståpälsen.

Efter denna succé (ja, ordet börjar vid det här laget bli ganska uttjatat, men torde faktiskt äga sin riktighet), tog kantor Karlsson påföljande år med sin kör och sina solister till det finska fastlandet. Även här var publik och kritiker lyriska och Folke Pahlman skrev i Åbo Underrättelser i maj 1998; “Rysningar av välbehag. Fuktiga ögon av glädje och värme. Rörande”.

Den 14 oktober hölls så Intermezzokörens 10-årsjubileum. I en fullsatt Jomala kyrka uppträdde sammanlagt 82 personer, dirigent och kompgrupp inkluderat, vilket var den dittills största Intermezzokör. Kören sjöng en blandning av gammalt och nytt med många juveler och favoriter ur körens 10-åriga historia. Man passade också på tillfället att spela ett och annat spratt med dirigent Karlsson, något som uppskattades högt, åtminstone av de glada sångarna.

2001 var det så dag för DET STORA ÄVENTYRET. Guy hade under många år närt en dröm om att ta med sin kör till gospelns hemland, USA och hade vid några tillfällen varit över och rekognoserat och skapat kontakter. Det var en förväntansfull kör som I början av juni, satte sig på flyget från Stockholm Arlanda med destination - United States of America!

Första anhalten var The Big Apple, New York. Där togs kören emot av bortaåländskan och gamla Intermezzosångerskan Johanna Grüssner, som sedan några år arbetade som musiklärare i en mellanstadieskola, Public School 86, Bronx, NY.

Påföljande dag var det några förvånade tunnelbaneresenärer som höjde lite på ögonbrynen, då kören på tunnelbanan ut till Johannas skola, stämde upp i ett frejdigt “I´m gonna ride”.

Väl ute på skolan, mottogs kören såväl av skolans rektor, som en stor skara barn, föräldrar, samt dessutom enligt uppgift ett filmteam från CNN´s lokala station. Programmet bjöd både på enskilda sångprogram från Intermezzokören och den barnkör som Johanna hade jobbat med. Johannas barn bjöd också på flera härliga, frejdiga solonummer.

Intermezzokörens besök var för övrigt ett returbesök på den resa till Åland som Johanna hade gjort i maj samma år med sin barnkör från skolan. Ett besök som för övrigt fick stor uppmärksamhet, både på Åland och i USA.

Efter det spännande besöket i NY, ställdes kosan nu mot de amerikanska sydstaterna, med första anhalt Atlanta, Georgia. Kören fick ett överväldigande mottagande av värdförsamlingen, som gav prov på den berömda amerikanska gästfriheten. Förutom att hålla konsert, gjorde kören bl.a. ett mycket uppskattat besök på The Martin Luther King Museum.

Efter Atlanta ställdes färden mot Savannah. P.g.a. ett missförstånd var det endast ett fåtal smått förbryllade församlingsmedlemmar som öppnade dörren då kören knackade på i den första kyrkan och ville hålla konsert. Emellertid kunde saker och ting rättas till och kören kunde framföra sin konsert, om än med en till antalet ganska blygsam publik.

Härefter styrdes färden så mot Charleston, födelsestaden för den moderna amerikanska historien. Guy hade tidigare varit här och vikarierat som kantor i en kyrka och här förelöpte arrangemangen således smidigare. Förutom utflykter till berömda platser i och runt staden, gjorde kören uppskattade besök i flera kyrkor, där man både höll egna konsertprogram, samt fick vara med vid högmässor där traditionell gospelmusik framfördes.

Som avslutning på den trevliga vistelsen i Charleston, bjöds kören av en församling till en privat beach vid Atlantkusten, där man undfägnades både mat och dryck. En härlig dag tillbringades på stranden, med bad, sol och kajakpaddling. Emellertid hade några körmedlemmar inte riktigt förstått vitsen med solkrämer och såg bokstavligt talat ut som grillade kräftor fram emot kvällskvisten. Det var endast tack vare mjuka och varsamma händer från kvinnliga körkollegor och insmörjning av diverse läkande salvor som dessa olycksaliga medlemmar lyckades överleva natten.

Avslutet på turnén och hemresan till de skandinaviska breddgraderna skulle komma att bli minst sagt äventyrlig och mödosam. P.g.a. av ett våldsamt åskväder över Atlanta, kunde planet inte lyfta, utan blev kvar på marken. Trots ihärdiga men fruktlösa förhandlingar med flygbolaget, fann sig kören strandsatt på amerikansk mark och måste ta sig hem bäst man kunde.

Under de påföljande dagarna lyckades smågrupperingar ur kören ta sig hem på olika sätt, medan huvuddelen genom Johanna Grüssners försorg, till slut lyckades få en buss upp till New York, där Finnair tog kören tillbaka till Mariehamn. Ett stort äventyr var till ända.

Den 11 november 2002 spelade kören in sin första och hittills enda live CD, “Sweepin´”, på en konsert med samma namn i St. Görans kyrka i Mariehamn.

Kristi Himmelfärdshelgen 2002 gjordes ånyo ett besök till ett av de nordiska grannländerna, nämligen Danmark och Ålborg. Den gemytlige kantorn för värdförsamlingen bjöd här på idel överraskningar. Således bjöds kören innan konserten på inte bara en, utan två öl till maten. Det skall tilläggas att de flesta medlemmarna var förståndiga nog att inmundiga endast en dylik. Dessutom plockade sagde kantor efter konserten ur vapenhuset fram, back efter back med dansk öl och de något förvånade Intermezzosångarna fann sig ståendes på kyrkbacken drickandes dansk öl, iförda konsertalbor, i glatt samspråk med kantor, värdkör och konsertbesökare.

Samma år tonades också körens anslag på gospelmusik ned och man övergick mer till att sjunga pop, rock och visor.

2003 företogs en resa till finska Esbo på temat “Nordiska visor”. Samma år i februari besöktes Mariehamns kyrka också av en internationellt erkänd kör från Sydafrika.

2004 företog kören en skärgårdsturné.

I juni 2005 företogs det som skulle komma att bli dirigent Karlssons sista turné med Intermezzo, då han tidigare samma år deklarerat att han tyckte att han hade gjort sitt med kören. Flera besök på kända platser på Gotland företogs, bl.a. på Örtagården och Lummelundagrottorna. Kören bjöds även på fest i en gammal kvarn som gjorts om till pub.

Efter en känslosam konsert i Visby Domkyrka avtackades dirigent Karlsson med sång och diktläsning av tårfyllda sångare.

Hösten 2005 togs kören över av Lita Gustavsson och man genomförde också en konsert i St. Görans kyrka i Mariehamn.

Efter att under hösten 2005 verkat som körens tonbildare, övertog så Christian Juslin taktpinnen i januari 2006. Han hade tjusats och imponerats av körens kunnighet och potential. Han hade dock ett villkor för att överta dirigentskapet: kören skulle sjunga klassisk musik! Hur skulle detta gå? Vid ett snabbinkallat stormöte med hela kören, rådde det dock ingen tvekan. Även om detta var en genre som kören aldrig tidigare provat på, var det också en stor och spännande utmaning. Man kände ju också sedan tidigare till Christians kapacitet som dirigent. Körmedlemmarna ställde enigt och samfällt upp på Christians förslag och i januari inleddes de första övningarna med Christian.

Under våren övades bl.a. Karl Orffs Carmina Burana, samt annan klassisk musik. Kören hade planerat in en klassisk konsert i Helsingfors på vårvintern men denna fick ställas in då färjan från Mariehamn p.g.a. oväder inte kunde gå ut. Istället uppfördes en klassisk konsert i Saltviks kyrka i november samma år.

Under hösten 2006 hade Christian slutligen bestämt sig. Kören skulle uppföra Mozarts Requiem.

I händerna på de något tveksamma körmedlemmarna, satte Christian partituret till detta mästerverk. Att Intermezzokören skulle kunna läsa sådana noter, och dessutom kunna framföra verket, kändes i den stunden tämligen overkligt, för att inte säga omöjligt. Under Christians kunniga och bestämda händer, där piska blandades med ett stort fång humoristiska morötter, tog sig dock kören igenom sida efter sida, stycke efter stycke. Christian tog också hjälp av mästersångaren Björn Blomquist. På sitt humoristiska och inspirerande sätt lät han körmedlemmarna ta del av hans stora kunskaper i sångteknik, vilket uppskattades mycket av sångarna. “Aha, var det såhär man skulle göra!

I april 2007 var det så dags för eldprovet och ytterligare en milstolpe i Interemzzokörens historia. I en fullsatt Jomala Kyrka framfördes Mozarts Requiem. Detta var för övrigt också Christians examensarbete från Sibeliusakademin. En symfoniorkester hade för ändamålet hämtats in från Ryssland och som solister hade kören Ålands främsta sångare nämligen, Björn Blomqvist, bas, Dan Karlström, tenor, Jenny Carlstedt, alt samt Therese Karlsson, sopran.

Det var för kören en fantastisk känsla att uppföra detta verk. Efter månader av enträget nötande, hårslitande och ibland tårar av förtvivlan, var det dags. Det var en fokuserad och inspirerad kör som vägledda av Christian genomförde detta mästerverk. De flesta sångarna sjöng också i stort sett helt utan noter, något som också noterades av Nya Ålands utsände, som var lyrisk över konserten.

Ja, detta var i sanning en milstolpe och en högtidsstund för de närvarande sångarna. Även publikens gensvar visade att kören uppfört något alldeles enastående. Stående ovationer och handklappningar som aldrig ville ta slut. Tilläggas kan att även solisterna var smått lyriska över körens insatser. Och Christian, ja, han blev godkänd från Sibeliusakademin. Fattas bara annat.

Hösten 2007 och fram till april 2008 leddes kören av Jenny Revali. På hösten samma år återkom Guy Karlsson. Han hade under uppehållet från Intermezzokören lett flera andra körer och vid återkomsten hade han ett tiotal nya herrar med sig till kören. Något som välkomnades varmt av körmedlemmarna. På hösten samma år framfördes sedan konserten Nordisk Vislyrik.

Den 5 april 2009 invigdes Ålands nya konserthus Alandica. Under ledning av Kaj-Gustav Sandholm framförde en stor del av Intermezzokören tillsammans med flera andra åländska körer, däribland Oratoriekören, Mendelssohns Lobgesang.

Hösten 2009 inleddes övningarna inför det årets julkonserter som hölls i Mariehamns och Finströms kyrkor.

Den 20 mars 2010 gjorde kören en vårkonsert i Borgå, samt den 24 april en vårkonsert i Jomala kyrka.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Intermezzokören har under dessa 20 år genomfört ett stort antal olika projekt, turnéer och konserter, såväl på hemmaplan som runt om i världen. Kören har för många medlemmar varit som ett andra hem och det är också flera än en sångare som börjat sin musikaliska karriär här. Kören har under åren haft en trogen och entusiastisk publik som följt kören på dess olika
(irr-)vägar och projekt. Repertoaren har ändrats, justerats och ändrats igen.
Kören har varje gång bestått provet, klarat av utmaningarna och därigenom visat prov på sitt stora musikaliska kunnande och flexibilitet. Upplevelserna och erfarenheterna, såväl musikaliska som personliga, har varit oändliga och undertecknad har givetvis inte kunnat ta med allt som kören varit med om.

Jag blev glad och hedrad när jag fick förfrågan om att skriva Intermezzokörens historik. Jag gör inte anspråk att ur minnet och olika tidningsreferat ha tagit med allt som förekommit. Det skulle ha upptagit en hel bok. Dock hoppas jag med denna lilla historik ha kunnat bidra till såväl faktakunskap om Intermezzokörens 20 år, samt ett och annat roat leende. Det finns givetvis också sådant som inte bör förtäljas här, utan bäst förpassas till glömskans garderober, alternativt att förtäljas vid någon intern kräftskiva. Kören och musiken har fört medlemmarna till platser och upplevelser de knappt trodde existerade. Några har också, roligt nog, träffat sin blivande partner här, något som kanske ger en fingervisning om den fantastiska anda och sammanhållning som rått i kören under alla år. För mig personligen har den också givit mig några av mina absolut bästa vänner och det är med stor glädje och tillfredsställelse jag nu ser fram emot Intermezzokörens 20-årsjubileum.

Det är min stora förhoppning att Intermezzokören skall fortsätta att leva i högönsklig välmåga, att fortsätta att utvecklas, att man skall få möjlighet att ta sig an nya spännande projekt och att Intermezzokören vid nästa jubileum skall kunna nedskriva ett stort antal nya, lyckade och framgångrika projekt i historieboken.

Vid pennan;
Halmstad, september 2010,
Carl Barton.